Analogt från bangården.

Vi ställde upp och visade våra hem.
Besökaren tänkte: ni bor bra.
Slummen finns invärtes i eder.

The code said: GET RID OF MEANING. YOUR MIND IS A NIGHTMARE THAT HAS BEEN EATING YOU: NOW EAT YOUR MIND.

- Yoko Ono: Endangered Species

- Hemlut Newton: A scene from Pina Bausch's ballet

Jag önskar närma mig detta med gott humör under olika rubriker. Ty det goda humöret är det enda som kan hålla människan uppe, tillsammans med hennes ängslan att allt ska gå snett. Alltså ta itu med världen efter bästa förstånd utan att rädas, utan att peta i maten. Det bör vara möjligt att förstå sakerna på helt annat sätt; genom andningens långsamma mysterium ut och in, (nästan andlöst) som när man vandrar i en tallskog i stark kyla och doften trots allt blir en övermäktig.

Man måste ta det lugnt och andas med jämna andetag trots att det nästan alltid blir för mycket av allting, eller för lite, men aldrig något lagom, för det finns ingenting sådant, och komma ihåg att man aldrig får det till påseende, och inte har möjlighet att ångra sig, helt enkelt för att man lever av det.

Det handlar inte om att samla kunskaper, åtminstone inte den sortens kunskaper som man kan äta, mera handlar det om att göra kunskaperna själv av en materia som alltid ser ut att vilja låna sig till vilka kunskaper, vilka system, koncept eller konglomerat som helst, vertikalt eller horisontellt.

Men det verkliga problemet är att även formlösheten är skenbar och att tillvaron verkligen har ett glaspärlespel inbyggt någonstans och att man då och då kan höra det spela.

Detta händer förstås bara ibland, och knappast för att man har förstått någonting, utan bara för att man på något vis har lyckats härma melodin, alltid oavsiktligt.

- Thomas Tidholm

Mer från projektarbete.

Från projektarbete.

Köpt Tunström, Tidholm, Kundera, Fridegård, Enquist, Gogol, Wägner, Werup, Strindberg och Almquist. Tolv böcker för femtio kronor. Men så röker jag tolv cigaretter om dagen till nästan samma pris.

Suffragetter och soldaderas.

Ai Weiwei.

I en historiebok läste jag att kejsaren sagt att det var bättre ju fler åskådare man hade när man högg huvudet av förrädarna på borggården. Det skulle skaka om andra rebelliska själar och få dem på bättre tankar. Först då förstod jag logiken bakom de offentliga avrättningarna i Hengdong, Hunan, år 1970, under kulturrevolutionen.

Vi var några barn på tretton eller fjorton år från kaderskola nummer 57 som följt efter byborna till en vid sänka. På dess jämna botten hade redan samlats horder av proletärer. Plötsligt skallade slagorden överallt omkring oss. Ner med kontrarevolutionärerna, Skydda ordförande Mao. Fem kontrarevolutionärer knuffades ner från en lastbil av märket Befrielsen. De var så långt borta att jag inte kunde se om de var män eller kvinnor. Jag såg bara hur dessa själar stannade upp och föll på knä och hur soldaterna som stod uppradade bakom dem på mycket nära håll lyfte sina gevär.

Ljudet av skotten ekade fortfarande i dalen. Kontrarevolutionärerna hade fallit. Bara en av dem kämpade fortfarande på marken men efter ytterligare en ekande gevärsknall blev allt lugnt. Det kändes som något fick min hud att domna och domningen kröp långsamt inåt. Då började slagorden skalla än en gång.

På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp och folket vällde in över liken som en flodvåg. Var det så många som ville ta hand om kropparna?

Efter bara en minut drog sig tidvattenvågen tillbaka och lämnade fem rena nakna kroppar att återförenas med naturen.

Kläderna gick fortfarande att använda.


-Yan Li

André Kertész.

Betagen av: Fröding, rooibos bourbon vanilj, Phil Elverum, gul 3.

Säg: är det sannt att säga
att utgestalt har ingestalt
omfattande lefvande yttre stoffs
inre lefvande stoff
som för våra yttre ögon
sägs vara och kanske är
omöjligt att förnimma.


Träd och gren

Trädet stack ut en grönskande gren
i solens livande bad,
där av fjärilar matkar födas
i solens livande sken
och matkar kläcktes i grenens blad
och grenen begynte förödas.

Nu torkade grenen, nu hotades trät
av förtorkning även det,
nu önskar trädet att grenen brast
och grenen att hålla sig fast.

Du träd, har ej matken och du er del,
vem bär skulden hel,
vad är grenens fel?

Den skapande nyskapade

Han dog från jordens yta förtvinad av laster och självsjuka. I tusen år fladdrade han maktlös i Abyssos bland förtvinade själar. I tusen år slumrade han sedan i dödsriket. Han vaknade ensam på en ung stjärna, där liv ej ännu levat, där land nyss stigit ur vatten och där allt var nyfött ur Kaos. Kval drömde han ännu vaken och maktlös trodde han sig ännu.

När jag ler,
uppstår ljus,
är jag vred,
glöds
allt,
när jag ser
på stoft ned
föds
ur grus
gestalt.
I minsta skreva
som min blick
överfor,
där jag gick,
växt vill leva,
frö gror.
Allting sväller och bävar
av önskan till liv,
där min blick svävar
och menar: bliv!
Där liv stannat,
liv som flytt,
föds på nytt,
jag kan ej annat,
vill jag eller icke vill,
liv blir till.
Gyttjan ältar
stoff i sig begravet
ut till ödleform,
vältar
sig i havet
ut som val i storm.
Grus vill krypa,
regn vill drypa
ned som knott,
där jag gått.
Denna gåva är för ny,
jag vill fly,
jag vill sova.
Stig ej levande ur vågen
glad i hågen,
yr och vild,
du min egen bild.
Du är lik mig,
dock din röst
är en mös,
mer och mer du blir till kvinna,
hölj dig, vik mig
ifrån livet, giv mig lös,
hölj ditt bröst,
alltför fager är din hy,
jag vill fly,
hölj dig, släpp mig, du jaginna!
Ämnar med kyssar du
strax mig gilja,
föder du, vyssar du
nyfött barn, dig givet
strax?
Mig är livet
mot min vilja
alltför formlätt vax.
Står jag och stirrar
ensam på stranden,
genast förvirrar
mitt öga sanden.
Sanden fordom i slummer
blir till kravlande hummer,
närmaste stora sten
vandrar på sköldpaddben.
Såg jag i djupet,
ur protoplasma krupet,
i milliontal yngel av skimrande fiskar sken.
Ser jag åt ljusfylld luft
hjälp mitt förnuft
vingar och fågelskoft
vifta och röster sjunga,
andas jag, rosendoft
fyller min lunga,
lövskogar gunga
ur intet fram,
blomrankor spira
upp och vira
sig om var skogens stam.

Inta Ruka.