26
Den stenstumt döve började att skildra
det värsta ljud han hört. Det hördes inte.
Jo, just när örats hinnor sprängdes sönder
kom som ett sus av sorgsen säv, det sista
när fototurben sprängde Dorisburg.
Det hördes inte, slutade den döve.
Mitt öra hann ej vara med
när själen söndersprängdes,
när kroppen sönderslängdes
när en kvadratmil stadsmark vrängde
den stora stad som hetat Dorisburg.
Så talade den döve som var död.
Men då det sagts att stenar skola ropa
så talade den döde i en sten.
Han ropade ur stenen: kan ni höra.
Han ropade ur stenen: hör ni inte.
Jag kommer ifrån staden Dorisburg.
Sen började den blinde att berätta
om det ohyggligt starka skenet
Han kunde inte skildra det.
Han nämnde bara en detalj: han såg med nacken.
Hela huvudskålen blev ett öga
som bländades utöver sprängningsgränsen
lyftes och for bort i blind förtröstan
på dödens sömn. Men den blev ingen sömn.
Och just i detta liknar han den döve.
Och då det sagts att stenar skola ropa
så ropar han ur stenar med den döve.
Så ropar de ur stenar med varandra.
